måndag 5 december 2016

Min 30-årsfest!

Det har varit en händelserik höst på många sätt och tiden bara rusar fram! T.ex. har jag fyllt 30 (!) och det är redan över en månad sedan! Det var bara drygt två veckor efter att jag blev singel och jag kände starkt att jag ville ställa in festen för jag kände bara att jag inte pallade – hur skulle jag kunna planera och ha roligt på en fest? MEN, sen tänkte jag att han ska inte få förstöra min 30-årsdag också, och bara några dagar innan så var jag klar med att vara ledsen och bestämde mig för att ha kul – och så hade jag det! Här kommer ett gäng bilder från min 30-årsfest helt enkelt. Inte så bra kvalitet, många gängbilder och kanske mest roligt för mig själv. Men ja, jag hade också så jävla roligt den här kvällen och jag kände bara kärlek och glädje från alla mina vänner och det var fint! <3

Jag dukade upp en liten vegansk (nästan) buffé med t.ex. äppelrosor, karamellpopcorn och en höstig äppelsangria. Pyntade med löv, pumpor och ljusslinga.


När alla hade kommit var det hög tid för tipspromenad. 30 frågor om MIG såklart runt om i hela lägenheheten.

Anna, Kajsa och Victoria var på lag.

Och den andra Anna och Josefine lurade på frågor i hallen.

Harry låg under skåpet.

Josephine och Frida med silvermuggarna.

Och det här laget kämpade på även i köket.

Dryck och godsaker gick åt!

Haha älskar den här bilden!

Och den här! 27 pers i min lilla lya – allt från barndomskompisar till klasskompisar, jobbkompisar och högstadie- och gymnasiekompisar, Gotlandskompisar och Göteborgskompisar <3 <3 <3

Camilla och Jessica.

Gulliga Mikaela.


Ida, Helena, Anna och Anna.

Camilla och Jessica igen med Elinor. 

Och kolla, här är ju jag! Glittrig och silvrig!

Var såhär glad prick hela kvällen!

Jag och mina äldsta vänner <3 Jackie har jag känt sedan lekis och Jessica och Elinor sedan 7:an. Så himla fint ju!

Kameran gick mest runt hos alla andra under kävllen och då är det sådana här bilder en hittar dagen efter. Hampus och Elinor.

Och en charmig Lotta.

Poserna flödade!

Barret, Elinor och Lotta.

... plus Kasra och Hampus.

Soffhäng.

William och Emma hallhånglade.

Och jag hängde i köket med Josefine och Carro.

Camilla och Kasra.

Och Kasra och Jessica.

Lotta och Anna hade roligt!
Vi var gulliga och glittriga <3

Fina systrar de här två.

Kasra med oliver, Anna med katt.

Det ser inte ut som att vi var så många, men det var vi, det var så trångt och mysigt! 
Sen blev det dance battle mellan systrarna Fredin och systrarna Berling.

Vet inte vem som vann, men de här två gick ned i spagat bara sådär.... say no more!

Men de här två var glada ändå!


Som sagt, folk tyckte det var skoj att ta selfies och sånt. Sen gick vi ut på svartklubb och dansade natten lång och åkte dyr taxi hem på morgonkvisten. Tänk att det blev så himla, himla kul ändå! Är så glad att jag inte ställde in! Puss alla! 

söndag 27 november 2016

Första advent och jag är tillbaka!

Hej,
sist jag skrev här så var det hjärta och smärta och så otroligt förvirrade och ledsna tankar och känslor som slet i hela min kropp. Nu har det gått snart sju veckor, och på ett sätt känns det som att det aldrig har hänt, som att det inte fanns, det som var. Det är så kort tid samtidigt som det känns som evigheter sedan. Det låter krasst, men han finns helt enkelt inte för mig längre. Jag trodde att det skulle ta så mycket tid, undrade hur jag skulle ta mig igenom ett uppbrott en gång till, men jag mår bra! Jag tänker nog inte skriva så mycket mer om det för att det är inte det som mitt liv kretsar kring längre över huvud taget. Jag blev själv förvånad när allt bara rann ur mig, men framför allt är jag så himla glad, så lättad. Jag mår bra! Mitt liv rusar fram, jag gör roliga saker, träffar roliga människor, är spontan, går på konserter, har det fint. 

Nu tar vi en titt på min första advent här ifrån mitt lilla bo!



Jag vaknade efter en välbehövlig sömn. Solen sken, katten satt på byrån och stjärnan lös i fönstret.

Gjorde frukost såklart på röd julduk. 
Nyaste Mumin-vintermuggen och glas som jag ärvt av farmor.


Tror förresten inte att jag visat så mycket från min lägenhet här på bloggen – eller? Hur som helst, är sover jag. Så jäkla härligt med ljuset idag!

Och här bullar jag upp mig i soffan och kollar på serier och sådant som man ju gör i soffor.

Bredvid soffan står en enorm bukett blommor som verkligen börjar sjunga på sista versen. Fick den av min familj när de firade min födelsedag för ett par veckor sedan. Mer om det kommer så småningom. 
Ingen advent utan adventsljus förstås. Och kolla förresten in den fina fotogenlampan och ljusstaken bredvid, de fick jag också när jag fyllde år av mina fina vänner. Älskarom!  
OCH vad jag fick mer när jag fyllde år var en ny dator! ÄNTLIGEN! Så sjukt glad för detta! Har ju varit utan dator sedan september så det känns så himla skönt.


På den röda duken i köket fick det stå lite mässinggrejer för det tyckte jag kändes juligt. Den lilla ljustaken till höger är från Skultuna och även den en födelsedagspresent. 

Och under tiden som jag redigerat dessa bilder fick det bli en liten lunch bestående av äggmacka och varm choklad. Japp, det var det. Nu ska jag ut på stan och fånga några strålar sol.

onsdag 19 oktober 2016

När en vecka har gått.

Idag har det gått en vecka sedan han dumpade mig som en påse skit. Igår var vår treårsdag och mobilen gav mig en påminnelse med ett gnistrande hjärta i slutet. Jag raderar påminnelsen och försöker byta hans namn till bara förnamn och efternamn, som en vem som helst, till en ingen, men min mobil vill inte. Jag skriver om och om igen hans namn men hela tiden stannar Min kära kvar följt av ett hjärta. Han har redan bytt ut mitt namn, jag frågade i söndags när vi sågs igen.

Jag håller på att förgås. Han ringer mig och kommer sedan på sin cykel 40 minuter senare. Är först tyst innan frågorna börjar rinna ur mig igen. Gråter så mycket, är hungrig och trött och kroppen darrar och han gör te och macka och lägger filten om mig medan jag gråter hysteriskt att Du kan inte ta hand om mig, det är så förnedrande, det är du som gör att jag mår såhär och du är kär i någon annan samtidigt som det är det enda jag vill, att han ska hålla om mig och aldrig släppa taget. Jag ser hur hans händer vill ta på mig men han hejdar sig för att till sist hålla mig hårt. Tänk att kramar kan förändras så. Jag gråter i hans famn och han gråter i min nacke. Vi pratar om saker vi aldrig har pratat om tidigare och jag undrar om det hade varit någon skillnad om vi hade sagt de här sakerna för ett halvår sedan. Varför sa han ingenting? Han säger att han kan stanna över natten men att han inte tror att det egentligen gör det bättre. 

– Men jag vill inte att du ska gå, då är det kanske sista gången du går.
– Ja, antagligen. Och jag kommer försvinna.

Smärtan genom hela kroppen.

– Jag vill bara att vi ska gå och lägga oss och att allt ska vara som vanligt.
– Men det är inte som vanligt.

Försök att andas. Men vi var ju som vanligt alldeles precis nyss, när du skrev Jag älskar dig, när du gjorde middag till mig, när vi gick hand i hand i skogen, när du bakade en kaka, när jag fuldansade framför dig i soffan och du skrattade, när vi lekte med katterna, när du sa att det är så himla mysigt att vara här, när vi somnade med händerna ihopflätade, när vi kollade på Sex and the City, när vi kollade på Stranger Things, när vi gick på bio för någon helg sedan, när jag peppade dig till resan för att du var så osäker och nervös, när jag sa att du skulle försöka njuta och ha kul. Och ja jävlar vad du njöt – av en annan tjej. (din jävla svikare och bedragare!)

– Men du tyckte väl om mig?
– Ja, jag blev ju kär i dig första gången jag såg dig. Herre gud, vad kär jag var! 

Han berättar att han har spelat låtarna han skrev om mig då, om när vi träffades, och att han har tittat på alla bilder på oss, att det känns sorgligt men att ingenting finns kvar. Jag snyftar att jag också har lyssnat på de där låtarna och allt gör så vansinnigt ont. 

Det är som ett sista farväl den kvällen. Han säger att han kan stanna tills jag somnar. Jag borstar tänderna och klär av mig framför honom och återigen känner jag mig så förnedrad, så naken och trasig. Och där står han precis bredvid mig men tittar ändå bort, kan inte riktigt titta på den kropp som de senaste åren har tillhört honom, den kropp han kan varenda del av, varenda liten skavank och len fläck, mina ärr, mina hårstrån, varenda sväng som har formats under hans händer. Han är påklädd och lägger sig ovanpå täcket, det är som ljusår emellan oss, oceaner av avstånd, men jag ligger mot hans bröst och han stryker mitt hår. Min tryggaste, varmaste plats som nu har gått i spillror. Men hur kan hans hjärtslag vara så lugna när mina rusar, bankar och slår helt oregelbundet? Allt är så orättvist. Där ligger vi och jag kan nästan inte andas, han frågar om jag får panik, och det känns som att han nästan vill pussa mig, men han trycker nog bara sin mun mot min axel. 

Efter två timmar i min säng känner jag mig helt tom. Jag gråter inte ens längre, men somnar inte.

– Du kan nog gå nu.

Och han borrar in sina händer under mitt linne, trycker sina händer hårt, hårt mot min rygg, som jag vet att han tycker är så vacker (tyckte) och jag vill frysa tiden.

Gå inte.

Han ställer sig upp ur sängen. Han klär på sig och tar ryggsäcken över axeln, den jag har gett honom i födelsedagspresent, och han öppnar dörren. Jag kan inte ligga kvar, det är som att jag sugs upp ur sängen, springer ut till hallen och drar in honom genom dörren igen och gömmer mig i tröjan, kinden mot bröstet, armarna om mig igen. 

Gå inte, gå inte, gå inte, gå inte, gå inte, gå inte, gå inte, gå inte, gå inte, gå inte, gå inte, gå inte, gå inte, gå inte, gå inte, gå inte, gå inte, gå inte, gå inte, gå inte.

Men han går.



lördag 15 oktober 2016

När livet rasar och hjärtat trasas sönder till slamsor

Jag berättar om honom för mina praktikkollegor, vad han gör och vad han jobbar med. Hur duktig han är, hur stolt jag är. Jag berättar hur länge vi har varit tillsammans och om hur vi brukar fira jul, att gå på Liseberg har blivit vår lilla tradition. Jag säger att jag är orolig när jag inte har hört ifrån honom på ett dygn när han åkte till Brasilien förra veckan och att Äntligen kommer han hem den dagen han kom hem. Jag lägger mig tidigt på kvällarna, hoppas på att ha fått ett meddelande från honom när jag vaknar, han är fem timmar efter där. Jag läser hans ord med nyfikenhet, han berättar om Brasilien och skriver 

Jag älskar dig
Jag saknar dig
Vi ses snart, yay!
Puss puss
Godnatt min skatt

Jag svarar honom att det känns romantiskt att skriva långa meddelanden till varandra och vet du att det är 9894 km mellan oss nu? Jag städar, sätter upp tavlor, bäddar i rena lakan och tvättar hans kläder medan han är borta. Vill att det ska vara fint när han kommer hem igen.

Men under tiden som jag gör allt det rinner hans känslor för mig ur honom. Bort och iväg till någon stans ingen vet. Under tiden som han skriver om och om igen Jag älskar dig kysser han någon annans läppar, låter sitt hjärta slå extra slag för en annan människa, ser på någon annans kropp och in i någon annans ögon. Under tiden kysser han en annan tjej, någon som hans känslor har sugit sig tag i, en jävla kollega, kanske framför andra, kanske i en vrå, i en bar eller kanske ligger de i någon säng på ett hotell 9894 km ifrån mig och låter det största sveket ta form. 

Jag hör nyckeln i dörren och springer till hallen. Han ger mig en kram, säger att min resväska tyvärr har gått sönder. Berättar om resan och gulliga djur och jag berättar om min vecka här hemma. Sen slår bomben ned. Inbäddad i lögner gör han slut med mig. Mitt hjärta hänger utanför min kropp, slår mot min bröstkorg, det måste höras hur det bankar. Det är som att någon klipper av mina fötter och stora smärtsamma pölar rinner ur min kropp och jag staplar, får svindel, kan inte ta in vad han säger. Han lirkar av nyckeln från sin nyckelknippa och jag slänger alla hans kläder på golvet i hallen. 

Vad händer? Vem är han? Vad gör han?

Gråten väller ur mig som vattenfall. Hjärtat krampar, rösten spricker. Jag sover ingenting den natten. Vrider mig i plågor. Katterna tittar på mig med stora frågande ögon med klotrunda pupiller.

När han går ut genom dörren finns det inga spår kvar. Hände ens det här? Var vi ens tillsammans? Älskade han mig? När började jag ofrivilligt leva i denna lögn? 

Ögonlocken tjocka och lilablå. Får kväljningar när jag försöker äta. Jag åker hem till honom när jag har varit vaken i 32 timmar och hela min kropp skakar. Vi gråter, pratar, han ljuger, jag frågar, han ljuger, han säger förlåt. Han håller min hand i sin, trycker den mot bröstet. Jag ställer tusen frågor till honom och inuti mig. Får svar som svajar, upprivna, tvärsäkra, osäkra.

Sveket lägger sig som en hinna över mina revben, stänger in hjärtat, det blir trångt, slår så jävla hårt men kunde lika gärna bara ha stannat. Söker hans blick, men han viker av. Jag ser någon jag trodde att jag kände, men jag känner honom inte. Pendlar mellan att tycka synd om honom och hata honom. Han tar fram min 30-årspresent under sängen. Ett par kängor jag själv valt ut. Han skulle bara slå in dem, men skolådan ligger fortfarande i sin platspåse. Jag sliter av plasten när jag kommer hem, packar inte upp dem, lådan står på högkant i hallen och bränner. Göra slut-skorna, avskedsgåvan, den sista presenten. Något för sveda och värk.  

Tre år rycktes bort från mig på en sekund. Helt plötsligt var jag ingen att älska, ingen värd att kämpa för, ingen att ens kunna visa sista respekt eller hänsyn för. Plötsligt var jag ingen för honom och det gör så jävla satans in i helvete ont. Det enda han lämnade kvar var min trasiga resväska med lappen Brasilien-Göteborg om handtaget och bilden och filmen på Facebook på de två tillsammans, skrattande, bredvid varandra på deras fucking jävla resa till Brasilien. 






lördag 8 oktober 2016

En uppdatering om livet

Om någon mot förmodan skulle sakna mig här inne på detta lilla forum så kan jag meddela att min frånvaro beror på att min dator gick och dog för ett tag sedan, och jag försöker nu hålla ut och invänta den nya versionen av MacBook Pro som ryktas släppas i slutet av oktober. Nu sitter jag på en lånedator som jag åtminstone kan surfa på (surfa alltså, säger någon ens så nu för ti'n?) men inte så mycket mer. Men jag saknar ju att hänga här inne så tänkte att en liten uppdatering åtminstone kunde vara på sin plats. Bilderna är från augusti förra året, så kanske lite för somriga egentligen, men vad gör väl det?


Det är oktober nu och kylan kom för några dagar sedan. Den flyger in innanför tröjan och biter sig tag om mitt sinne. September var så varm och det känns som att sommaren precis vandrade vidare härifrån. Om exakt tjugo dagar fyller jag 30 och jag fattar fortfarande inte vad meningen med livet är. Gör man någonsin det? Kents rad "Hur långt man än har kommit är det alltid längre kvar" känns så träffande – aldrig är man framme, klar, nöjd med livet. 

Det händer saker i familjen. Någon stans går människor skilda vägar och någon annan stans växer ett nytt litet liv. Den 12:e september var det ett år sedan farmor dog och jag tänker att hon redan har missat ett helt år i allas våra liv. Tänk att hon missade den fina sommaren, missar min 30-årsdag och allt annat som komma skall. Men å andra sidan levde hon i 94 år och hann med rätt mycket ändå. Tänker dock på henne ofta och saknar henne, lilla farmor.
Jag har ju praktik nu. Redan en månad av tre avklarad. Tiden går så fort! Jag är på en reklambyrå och gör webbsidor, skyltar, fönsterdekaler, restaurangmenyer och annat. Det är kul men också lite läskigt och jag försöker se hur framtiden ser ut – är det alltså det här jag ska jobba med? I mars blev mina ögon dåliga, i augusti mådde de bra igen men så fort terminen satte igång och jag började sitta nio timmar framför datorn varje dag så kom det dåliga tillbaka, vilket ju ger mig lite ångest. En remiss är nu skickad till ögonläkare och jag hoppas på att få en tid snarast möjligt!

För prick en vecka sedan såg jag Kent på Scandinavium och det var så himla jäkla bra! Jag älskar ju Kent, så även om peppen var total så blandades det också upp med ledsamhet eftersom det ju var sista gången jag såg dem. En era går verkligen ur tiden nu när de lägger ned, de har ju finns jämt känns det som! Hur som helst är jag helt inne i min Kent-bubbla just nu och lyssnar på dem hela tiden och kollar hashtagen på Instagram jämt för att följa deras avskedsturné genom andras kameralinser. Vet ni förresten att jag gick helt ensam på konserten?! Så himla modig var jag! Stod längst fram också <3
Jag funderar så mycket på livet. Gör jag inte alltid det? Känns som att jag inte hinner med mina egna tankar, som att de snurrar och snurrar men liksom aldrig blir avslutade. Som ett ekorrhjul – precis som livet. Vart hän ska jag sträva? Vad är mina mål? Varför måste man passa in i ett visst mönster? I samhällspusslets förväntningar och konstiga krav? Varför måste man vara så tuff? Så hård och framåt och häftig och ball och snygg och rik och äventyrslysten och... allt det där? 
 
Och allt som händer i världen och i Sverige och överallt. Jag undrar hur man kommer se tillbaka på den här tiden i framtiden. Världen kokade och stod i brand


Det är lördag kväll och mörkt sedan länge. Jag är ensam hemma ikväll. Min käresta befinner sig i Brasilien (!). Jag orkade inte ta mig ut igen efter att jag kom hem från jobbet. Jag har tänt ljus och på balkongen lyser mina kulörta lyktor medan katterna busar och sover om vartannat. Ibland älskar jag de små liven och ibland driver de mig till vansinne när de klöser på soffan, tuggar på mina blommor, repar mina teakmöbler med sina klor och leker som dårar på nätterna och sprider kattsand i hela lägenheten. Men åh, så mysigt det är med lurvigt sällskap ändå, någon som glatt möter en när man kommer hem och sover bredvid på ens kudde.
Och på tal om kudde så ska jag nog gå och lägga mig nu. Kanske läsa eller se en film. Har inte läst ut en bok på två år tror jag, men har en hel hög med böcker som jag köpt på mig och vill läsa – måste bara hitta ron, den har varit borta ett tag (uppenbarligen).

Ja men vi säger så. Jag kommer tillbaka i sinom tid. Kanske finns det någon kvar här inne då, vi får se.

Godkväll och adjö.