onsdag 15 augusti 2018

Längtan, alltid denna längtan, härifrån långt bort, långt, långt bort. Och rosorna fäller alla kronblad igen som grät dom blod, för att livet är så kort.


Imorse när jag gick upp så såg det ut som den första sensommarmorgonen. Det såg liksom fuktigt ut, lite svalt. Rimligt i och för sig, det är ju mitten av augusti, men har inte lagt märke till det tidigare. Tiden går som vanligt snabbt, orkar inte sitta vid datorn när jag kommer hem från jobbet. Lagar mat, fastnar framför Netflix, ett avsnitt till, diskar, grejar med något, dags att sova. Livet rullar på. Är ensam hemma den här veckan och runt omkring brinner det bilar. Hörde det smälla både igår och i förrgår, och även om det inte är precis intill så är det tillräckligt nära för att kännas obehagligt. 

Jag gick inte på Way out west i år. Velade in i det sista men kände att 2000 kr var lite för mycket att punga ut ändå. Hade ju dock varit jävligt nice att se M.I.A och Lykke Li. Och Arcade Fire. En annan gång kanske. Det regnade också, blixtrade och åskade, så intalade mig själv att åh, så skönt att vara hemma och inte ute och gegga runt på festival i det här hemska vädret.

Vill inte att det ska kännas som att sommaren tar slut bara för att jag åker från Gotland, men det är ändå svårundvikligt när man jobbar hela dagarna, sitter på ett kallt kontor och är för trött för att hitta på saker efteråt. Men förra helgen spelade vi minigolf, det var både somrigt och roligt. Men den stora frågan är om jag har tagit mitt sista dopp än? Hoppas inte! 

Jag saknar Gotland. Det är annorlunda där. Såklart. Känslan av att bara gå rakt ut i en trädgård, ett par katter som stryker sig mot benen. Lugnet, tystnaden, havet. Det enkla i att ta sig ut, ta sig iväg till vackra platser, en promenad bara så är man där. Det är något visst med det. Om det här jobbet jag har nu tog slut sista augusti, som planerat, tänkte jag att jag kanske skulle kunna ta en sensommartur till ön också, men nu har det blivit förlängt till oktober ut, så det blir ingenting med. Men är väldigt glad för förlängningen och hoppas det blir ännu mer, så jag klagar inte. Trots allt.

Nåja. Snart dags att sova. Nedan följer några bilder, många på rosor. En på en katt, en på körsbär som jag klättrade upp i ett träd och plockade. Det fina med att vara ledig och ha stilla dagar och ljumma kvällar hos mamma och pappa.









söndag 5 augusti 2018

Årets bästa stranddag

Nu har jag varit en vecka i Göteborg. Semestern gick fort. Dagarna är som bekant fortfarande varma men på kontoret är det kallt. Och lugnt. Skönt att komma tillbaka till det tempot i alla fall. Nåja. Nu ska jag ta oss tillbaka till kanske den bästa stranddagen den här sommaren. Vi åkte till min bästa strand och var där prick hela dagen och det var så sjukt härligt och här kommer en bildbom ifrån det!

Mamma och pappa. Vi satt inte såhär långt ifrån varann egentligen, vi bara höll platser.

Det var fortfarande många och vackra fjärilar som höll oss sällskap.
Jag hoppade i vattnet direkt och där var det även många stora maneter som faktiskt är ganska fina ändå.


 

Kolla den här då. Nybadad och alldeles slut.

Nyfiken.

Men ändå mest trött.

Godnatt.

När det nästan var kväll kom Frank. Älskar hans randiga dress.

Gullebarn.


Johanna och Ethel kom också i Franks sällskap förstås.



Ethel var något skeptisk till bad i början.


Frank plaskade i.

Och Luna vaknade igen och var ute och gick med Gry.

Sarah på strandkanten och Jonas i rolig snorkelmask, som även jag lekte en massa med. Spejade på maneter och småfisk.



Kvällsljuset la sig så mjukt och fint på strandväxterna. 
Min familj. Älskar när alla (nåja, några fattades ju faktiskt) är samlade. Några som simmar, några som leker med barnen, någon kastar boll, någon solar, några busar med hundvalpen. Och under tiden töms stranden på allt mer folk men värmen släpper inte taget och allt runt omkring blir vackrare och vackrare. Vill minnas alla mina somrar såhär. ❤️
Sarah, Jonas, Gry, Neo och Luna.

Hon fick allt ta sig ett rejält dopp till den där lilla krabaten.

Daniel och Johanna och det stora blå. ❤️


Min mamma, pinglan.

Och så med pappa. Gulligast.


Alltså, det går inte att få nog av det här. Nu när jag skriver det här känner jag att jag redan blir lite vemodig över det här, att jag måste vänta ett helt år till nästa gång vi alla är samlade på stranden såhär, en hel lång dag när värmen aldrig tar slut. Det kanske inte ens blir såna dagar nästa år, det vet man ju inte.

Och här sitter en liten skatt till person. 


Tur att vi hann få några mysiga dagar tillsammans att leka och gosa. 


Broder Daniel.

Så jävla mysigt.

Och kvällssolen i skogen.

Och jag! Alldeles somrig och solbränd, så som man jämt vill vara.



Träffade en vårtbitare i vassen.

Neo och Luna redo att åka hem.



Glömde visst säga hejdå till Daniel. Det går ju inte för sig.

Gulliga!

Sen var det dags även för oss att åka hem.

Hejdå stranden.

Kvällssol genom sommarskog kan vara bland det finaste.

Det var allt.