onsdag 30 april 2014

Turkiet del 2

Här kommer alltså del två från Turkietresan. Alla bilder är från en kväll när vi åkte till Alanya för att gå upp för berget som man ser på många av strandbilderna. Varning för en del lika bilder med mycket utsiktvyer och sånt, men så får det bli.

Vi väntade på att bussen skulle komma.

Här är Daniel.

Och så kom vi fram efter en liten stund.

Palmer alltså, det är något visst med det. 
Gick förbi alla båtar hamnen.

En bror.

En bror och jag.

Där skulle vi alltså gå upp.


Så började vår lilla vandring.



Mötte på några hönor.

Och en tupp som gal.


Och så börjar utsiktsfotograferandet.

Hej gulle!

Vi gick uppför knöliga stenvägar.


Här var en liten plats som man kunde sitta och äta på. Ganska trivsamt skulle jag vilja säga.

Träffade på den här supersöta katten som låg och sov längs vägen på en mur. 


Och mer utsikt.


Oliv- och apelsinträd. Kan liksom inte sluta fascineras. 

Mmm apelsiner!

Och tänk att ha det här citronträdet utanför sitt hus. Åh!


När vi kom hit upp så kom vi inte så mycket längre.


Så vi gick nedåt igen.

Vi övervägde att bara klättra upp på muren och följa den enda upp till borgen som ligger på toppen, men nånting gjorde att det kändes lite risky ändå...



Gick bara upp en liten bit och kikade ut genom gluggarna.


Sen mötte vi på en man och hans katt som var ute på promenad.

Så himla fina!

Tog av på en annan väg och gick igenom den här lilla gången.

Och hittade massa såna här-vad-dom-nu-heter som hängde i träd och kaktusar.


Stämningen här alltså... Inte en människa, konstiga figurer och rök.


Hittade ännu en sötkisse.

Och jag kollade in några blad som var mjuka.



Mamma kollade också in växtligheten. Finns så mycket fint att se!






Sniffade lite på trumpetblommorna som hängde längs vägen. Armbandet som jag har på mig köpte jag för övrigt sist jag var i Turkiet, hösten 2012, kan liksom inte ta av det. 

Älskar alla dessa plåtburkar och hinkar med olika planteringar i.






Sen gick vi och åt på en restaurang precis innan det började skymma.


Och under tiden som vi åt blev det mörkt och Alanya tändes upp.

När vi kom ut så dök den här hunden upp från ingenstans. Det finns en del lösdrivande hundar i Turkiet och först tyckte jag att det var lite obehagligt, men det visade sig att hon var hur snäll som helst. Hon stannade upp och tittade så att alla var med och när vi gick förbi hus med aggressivt skällande vakthundar sa hon inte ett ljud.

Hon följde oss hela vägen ned för berget och när vi kom ned till gatan skiljdes våra vägar åt. Jag vet inte om hon ville skydda oss från de arga hundarna eller om hon själv bara ville ha sällskap förbi dem och ned. Så himla fint hur som helst.