tisdag 28 april 2015

Ingenting varar för evigt, sägs det, men vissa saker tror man ska finnas jämt.


Jag går hem genom våren. Kvällssolen är varm men vinden sval. Det är tre dagar kvar till maj och en månad kvar till sommar - månaderna vi väntar på, som vi överlever vintern för, för att få uppleva igen, få leva igen. Jag sover skönare och vaknar lättare, men mina drömmar tar mig tillbaka i tiden. Jag dras in under vemodets slöja och jag ser mig själv som liten och som stor och allt däremellan. Jag ser hur jag går till skolan med min gula ryggsäck på ryggen och hur jag plockar blåsippor i änget på våren. Jag ser hur jag cyklar den korta biten från min bästis, som jag inte längre känner, hem till oss och hur jag cyklar omkull i mörkret och ropar på farmor som ska vara barnvakt på kvällen. Jag gråter och är rädd för både mörkret och för att det var så nära att jag ramlade ner i kanalen. Mitt finger blöder också. Jag hör farmors röst där framme och hon tar hand om mig. Jag minns hur vi ligger i hennes säng på kammaren och sjunger sånger ur den orangea visboken, i rummet som senare skulle komma att bli mitt. Jag minns farfar som muttrar vid köksbordet när vi äter köttbullar och potatis och han ruskar på huvudet så att kinderna fladdrar. Det tycker jag är roligt. Fyra dagar efter julafton dör farfar och för första gången ser jag min pappa gråta. Jag var tio år och jag minns inte så mycket av honom längre, men jag minns att jag spelade för honom en sista gång i kyrkan och hur stolt jag var efteråt att jag orkade, trots att jag inte lyckades ta höga f. 

Jag känner gruset göra vassa märken under mina små fötter, men jag springer ändå, och jag hör mina bröder skratta medan de spelar fotboll på den stora gräsmattan. De är solbrända och nästan blonda. Runtom i alla hagar går korna och vi åker skumpiga hölass och jag blir lite rädd varje gång det stora lasset hissas upp i kranen, för det måste ske med sådan precision och pappa skriker högt för att överrösta skramlet och bullret. Ibland sover vi i halmen och dricker varm choklad, och det prasslar i de torra stråna när katten kommer smygande och också vill vara med.  

Jag ser solen gå ned över vår gård, som om det vore vår egen sol, den ger bara oss och vår plats på jorden det där orangerosa ljuset och jag har glömt bort resten av världen för längesen medan träden är grönare här än på alla andra platser. När ridlägerbarnen kör förbi med sina hästar och vagnar går jag ut till vägen för att titta på och jag drömmer så innerligt om att få ha en egen häst, men istället går jag på ridskolan och klappar dem på mulen, de som går i hagen precis bredvid oss. Jag låtsas ibland att de är mina allihop. 

Vi blir stora och mina bröder får barn. Vi spelar kubb och jagar varandra runt huset. Doften från grillen sprider sig och jag känner vinden av svalornas vingslag. De flyger in och ut ur ladan och på himlen blir det vita streck från flygplanen. Det måste vara en luftväg precis över oss. En sommar är det en satellit som cirkulerar över våra huvuden och vi följer den fascinerat medan natten är tropisk. Jag går barfota över köksgolvet och jag minns exakt hur det känns och hur skåpluckorna låter när de öppnas och stängs igen. Jag sveper handen över sofftyget, en katt lägger sig i mitt knä och mamma drar ned persiennerna för att det inte ska reflektera i teven. Jag ser hur jag går uppför trappen, ledstången i min hand, och när jag sätter det första fotsteget på övervåningen vibrerar golvet och jag öppnar dörren till mitt rum så att halsbanden skramlar. Balkongdörren har stått öppen hela dagen och nu har fukten lagt sig på golvet och i taket flyger harkrankar fram med långa ben medan en fluga surrar under nattlampan.

Jag ser de självlysande stjärnorna i mitt tak som jag har haft där sedan jag var liten och som jag har legat och stirrat på under de sömnlösa nätterna med hjärtesorg. Jag ser det blå kaklet i köket och jag hör kombinationen av min mammas röst, köksfläkten och radion. Det låter inte så någon annan stans. Och jag hör hur pappa svär över veden men jag ser också hans varma leende när han tänder brasan på julen och lägger armen runt mina axlar. 

Jag ser vallmon med blad av guld och rosorna som växer tungt och majestätiskt. Jag ser den uppvärmda stentrappan och hur jag lutar min kind mot tystnaden medan axen glider mellan mina fingrar om kvällen. Jag ser den lilla, lilla tjejen som en gång var jag, med ett klappande hjärta, likt en hares. Hur hon alltid återvände hit för att bygga upp sig själv igen, för att andas ut och andas in.

Allt det här ser jag och allt det här är det jag tror att jag ska återvända till när sommaren kommer, men så påminns jag snabbt om att nej, den tiden är ju förbi och den platsen är inte längre vår. Och det gör bara så himla, himla ont när den där slöjan av vemod och saknad lägger sig över mig. Jag har inte varit där sen den där dagen i augusti förra året när jag lämnade mitt barndomshem och jag vet inte ens när jag kommer att våga närma mig den platsen igen. 

Ingenting varar för evigt, sägs det, men vissa saker tror man ska finnas jämt.  




Jag och Isola på den uppvärmda stentrappan.

Svalorna över hagarna.

Axen om kvällen.
Jag som en liten skrutta med farmor och farfar.

När solen går ner över gården.

Jag förträngde in i det sista allt jag behövde packa ihop, städa och kasta bort förra sommaren.


Min storebror på grusvägarna som vi alltid haft under våra fötter.

Och hästarna i hagen precis bredvid.
Plocka najkon en sommarkväll.

Brorsbarnen och kubben.

Mamma, grilldoften och rosorna.

Vår väg förra sommaren.
Vår väg när jag var pytteliten.

Min favoritko, hon som skelar.
Frusen efter en dag på stranden och snart ropas det att det är mat.

Vallmon av guld.

Katten i kvällssolen.

Grönskan och en del av familjen, sista sommaren, när vi väntade på vår nyaste lilla familjemedlem. 

Vackraste diskutsikten man kan ha cirka.

När dimman lägger sig över hagarna.

<3

Den orangerosa himlen som bara var vår.

Över taken och trädtopparna.

Sommargrillningarna och ytorna.

Vill du bli min?

När man kommer hem.
De här ögonen och nyfikna små mular.

Lyckan!

Den lilla, lilla tjejen som en gång var jag.

Och nu får allt bara vara minnen. 

söndag 26 april 2015

Vernissage, Holy Moly och rosa små blad.

Hej! Igår såg jag ut såhär. Tog sovmorgon och lång frukost med Pelle <3


På eftermiddagen gick jag häråt och träden börjar få gröna blad. Hur ljuvligt?!

Lisa var mitt sällskap och roligt nog mötte vi på Elinor och Hampus som var på väg till samma ställe som vi. Den här bilden är dock inget att hänga i julgranen, noll skärpa på Lisa, all skärpa på okänd, dock glad, unge. Nåja.

Det var dimmigt och grått. 

Sen var vi framme. På Röda Sten närmare bestämt, för där var det vernissage för Valands examensutställning. Älskar den här lokalen alltså!


Vi både lyssnade och tittade på konst.

Och kollade på film. Ser ni vad det föreställer?

Ett verk om migration och identitet b.la. 

Sen traskade vi mot Andra Lång och satte oss på Holy Moly. Vi var först på plats precis vid öppning. Lyxigt.

Vi unnade oss lite lördagsdryck. 

Efter någon timme var det dags för Lisa att bege sig, men utanför ösregnade vid det här laget så jag var inte så sugen på att gå ut, så jag ringde Pelle och sa "Heeej, vad göööru?" och så snabbt som blixten cyklade han i regnet till mig. 

Vi beställde in en varsin natchotallrik. Så mycket chips!

Det anslöt lite fler folk efter hand, men efter någon timme till orkade jag inte vara ute mer så jag gick hem genom regnet och fällande körsbärsträd. Varför blommar de så kort tid? :( Jaja. Sen kollade jag på film och idag har jag köpt Way out west-biljett! Woho, är SÅ pepp!

Det var det, det. Nu ska jag gå ut i solen och söndagsflanera. Puss på er!

Musiktips: Hanna Järver.

God förmiddag!
Tänkte dela med mig av ett litet musiktips denna sköna söndag: Hanna Järver. Med en hjärtskärande röst som en liten fågel blandat med poppiga elektroniska toner flög hon rakt in i mitt musikhjärta. 

Här är en låt som jag tycker att ni ska lyssna på som heter "Ingenting skrivet". Framför allt gillar jag remixen av 1987. En perfekt låt en söndag i april. 

tisdag 21 april 2015

När Järntorget exploderar finns det inga gränser.

Okej, här kommer ett inlägg med två inledande bilder, två avslutande och däremellan en miljon bilder på körsbärsträden som står i blom eftersom det är det finaste som finns just nu. Jag menar att det inte finns några gränser på hur många bilder man får publicera på körsbärsblom, för swisch så är det redan förbi! Nu börjar vi!

Det här är alltså från i söndags och jag gjorde den här frisyren.

Testade nyinköpt mascara som visade sig vara bra men svår att tvätta av, trots inte vattenfast, och så övade jag lite på det här med eyeliner igen...

Sen gick jag på loppis, fick panik, gick därifrån lika fort som jag kom och istället gick jag alltså till Järntorget för att dokumentera detta vackra som är som en enda stor explosion av rosa fluff. Nu börjar kavalkaden: 
















Japp, det var det. Fint va? Sen gick jag hem, gjorde kaffe och åt choklad och andades ut en stund i tystnad. 

Elinor kom förbi en stund, sen hängde jag av mig min kimono och tog på mig myskläder och myste resten av eftermiddagen medan solen vräkte in genom fönstret. Älskar att ljuset är här nu!