onsdag 19 oktober 2016

När en vecka har gått.

Idag har det gått en vecka sedan han dumpade mig som en påse skit. Igår var vår treårsdag och mobilen gav mig en påminnelse med ett gnistrande hjärta i slutet. Jag raderar påminnelsen och försöker byta hans namn till bara förnamn och efternamn, som en vem som helst, till en ingen, men min mobil vill inte. Jag skriver om och om igen hans namn men hela tiden stannar Min kära kvar följt av ett hjärta. Han har redan bytt ut mitt namn, jag frågade i söndags när vi sågs igen.

Jag håller på att förgås. Han ringer mig och kommer sedan på sin cykel 40 minuter senare. Är först tyst innan frågorna börjar rinna ur mig igen. Gråter så mycket, är hungrig och trött och kroppen darrar och han gör te och macka och lägger filten om mig medan jag gråter hysteriskt att Du kan inte ta hand om mig, det är så förnedrande, det är du som gör att jag mår såhär och du är kär i någon annan samtidigt som det är det enda jag vill, att han ska hålla om mig och aldrig släppa taget. Jag ser hur hans händer vill ta på mig men han hejdar sig för att till sist hålla mig hårt. Tänk att kramar kan förändras så. Jag gråter i hans famn och han gråter i min nacke. Vi pratar om saker vi aldrig har pratat om tidigare och jag undrar om det hade varit någon skillnad om vi hade sagt de här sakerna för ett halvår sedan. Varför sa han ingenting? Han säger att han kan stanna över natten men att han inte tror att det egentligen gör det bättre. 

– Men jag vill inte att du ska gå, då är det kanske sista gången du går.
– Ja, antagligen. Och jag kommer försvinna.

Smärtan genom hela kroppen.

– Jag vill bara att vi ska gå och lägga oss och att allt ska vara som vanligt.
– Men det är inte som vanligt.

Försök att andas. Men vi var ju som vanligt alldeles precis nyss, när du skrev Jag älskar dig, när du gjorde middag till mig, när vi gick hand i hand i skogen, när du bakade en kaka, när jag fuldansade framför dig i soffan och du skrattade, när vi lekte med katterna, när du sa att det är så himla mysigt att vara här, när vi somnade med händerna ihopflätade, när vi kollade på Sex and the City, när vi kollade på Stranger Things, när vi gick på bio för någon helg sedan, när jag peppade dig till resan för att du var så osäker och nervös, när jag sa att du skulle försöka njuta och ha kul. Och ja jävlar vad du njöt – av en annan tjej. (din jävla svikare och bedragare!)

– Men du tyckte väl om mig?
– Ja, jag blev ju kär i dig första gången jag såg dig. Herre gud, vad kär jag var! 

Han berättar att han har spelat låtarna han skrev om mig då, om när vi träffades, och att han har tittat på alla bilder på oss, att det känns sorgligt men att ingenting finns kvar. Jag snyftar att jag också har lyssnat på de där låtarna och allt gör så vansinnigt ont. 

Det är som ett sista farväl den kvällen. Han säger att han kan stanna tills jag somnar. Jag borstar tänderna och klär av mig framför honom och återigen känner jag mig så förnedrad, så naken och trasig. Och där står han precis bredvid mig men tittar ändå bort, kan inte riktigt titta på den kropp som de senaste åren har tillhört honom, den kropp han kan varenda del av, varenda liten skavank och len fläck, mina ärr, mina hårstrån, varenda sväng som har formats under hans händer. Han är påklädd och lägger sig ovanpå täcket, det är som ljusår emellan oss, oceaner av avstånd, men jag ligger mot hans bröst och han stryker mitt hår. Min tryggaste, varmaste plats som nu har gått i spillror. Men hur kan hans hjärtslag vara så lugna när mina rusar, bankar och slår helt oregelbundet? Allt är så orättvist. Där ligger vi och jag kan nästan inte andas, han frågar om jag får panik, och det känns som att han nästan vill pussa mig, men han trycker nog bara sin mun mot min axel. 

Efter två timmar i min säng känner jag mig helt tom. Jag gråter inte ens längre, men somnar inte.

– Du kan nog gå nu.

Och han borrar in sina händer under mitt linne, trycker sina händer hårt, hårt mot min rygg, som jag vet att han tycker är så vacker (tyckte) och jag vill frysa tiden.

Gå inte.

Han ställer sig upp ur sängen. Han klär på sig och tar ryggsäcken över axeln, den jag har gett honom i födelsedagspresent, och han öppnar dörren. Jag kan inte ligga kvar, det är som att jag sugs upp ur sängen, springer ut till hallen och drar in honom genom dörren igen och gömmer mig i tröjan, kinden mot bröstet, armarna om mig igen. 

Gå inte, gå inte, gå inte, gå inte, gå inte, gå inte, gå inte, gå inte, gå inte, gå inte, gå inte, gå inte, gå inte, gå inte, gå inte, gå inte, gå inte, gå inte, gå inte, gå inte.

Men han går.



25 kommentarer:

  1. Känner igen mig i varenda känsla du beskriver här. Fy fan alltså. Riktigt fint och träffande skrivet hur som helst!

    SvaraRadera
  2. Åh vad jag känner igen varje ord av det dina känslor.. Minns det som igår hur in i helvete ont det gör. Mina tankar är med dig <3 Och jag minns hur mycket jag uppskattade när du svarade på min kommentar den där gången för 3 år sedan när jag bad dig om råd. Har varit fint att se dig på caféet då och då också. Säg till om du skulle vilja ses och ha lite sällskap någon dag.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack igen för dina ord och jag är glad att jag kunde vara till någon hjälp den där gången. Då trodde jag nog inte att jag skulle behöva gå igenom samma sak en gång till.

      Ja men absolut, jag vill typ vara sysselsatt och i sällskap prick hela tiden just nu, så gärna, det hade faktiskt varit roligt :)

      Radera
    2. Nej det tror och hoppas man ju aldrig att man ska behöva..
      Vad roligt! Lägg till mig på fb så kan vi prata mer där? https://www.facebook.com/tove.nilsson.58

      Radera
  3. Näe.. Det här gör så jävla ont alltså.. Fy fan Emelie! Fy fan.. Jag lider verkligen med dig, vet hur ont det gör och.. Ja.. Fy fan bara. Sån jävla, jävla skit. /Anna

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja verkligen sån jävla, jävla skit! Jag fattar det inte! </3

      Radera
  4. Fy faaan. Du skriver verkligen så att det känns hela vägen in. Jag ville egentligen bara säga att du kommer att komma ut på andra sidan, även om det inte känns så nu. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack snälla du. Jag hoppas verkligen det! Kram

      Radera
  5. Det är sällan blogginlägg berör mig så mycket som detta. Kan relatera så mycket. Vilket helvete du går igenom just nu. Jag hoppas det kommer en ljusning snart, att dagarna känns lite lättare.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för dina snälla ord. Tror att människor behöver läsa om riktiga känslor ibland också, inte bara plastiga ytor. Har aldrig fått så mycket respons på bloggen och fina människor som hört av sig som efter de två senaste inläggen. Och på något sätt värmer i alla fall det ett brustet hjärta. Igår var första dagen jag (nästan) inte grät. Små, små steg, en dag i taget.

      Radera
  6. Säger som Emil. Kan känna din smärta här på andra sidan skärmen. Känner inte dig men är så otroligt ledsen för din skull. Önskar att jag kunde hjälpa på något sätt, ta bort den del av smärtan, vet hur förbannat jävla ont det gör. Styrkekram <3 /M

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack snälla. Ja, hur kan det göra så satans ont och hur kan man göra så mot en människa som man brytt sig om och älskat så länge? Det är för mig obegripligt. Men snälla, mjuka kommentarer gör det i alla fall i stunden lite, lite lättare, så tack för det.

      Radera
  7. Hur mår du? Kram

    SvaraRadera
  8. Tänker på dig å undrar hur du mår. går in här några ggr per dag o hoppas på att du ska ha uppdaterat men förstår ju såklart att du har annat att fokusera på :) Kram M (hon som blev dumpad för några månader sen, du vet)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej, vad fint att du frågar! Jag mår faktiskt ganska bra. Det hugger såklart till ibland och jag kommer säkert få några "återfall" då och då, men efter ett långt samtal med personen i fråga förra veckan var det som att jag bara kände "Jaha, det var det". Han har betett sig så jävla illa och underligt och säger så mycket konstiga saker att jag bara inte orkar bry mig mer honom. Jag är bättre än honom och allt kommer bli bra igen! Så känner jag. Heja mig! Hoppas du mår bra? Kram

      Radera
  9. fyfan vad ont jag fick i hjärtat av att läsa det här. hittade hit från sandra beijers kommentarsfält och sedan blev det bara så att jag sögs in i dina ord. fyfan vad vackert du skriver. men fyfan för att du ska behöva skriva det.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, tack för dina fina ord. Ja, det suger verkligen, det som har hänt. Har aldrig varit med om maken till smärta alltså, men samtidigt försöker jag se framåt nu, det kan bara bli bättre, det ska bli så bra!

      Radera
  10. Hej Emelie! Jag försökte hitta dina kontaktuppgifter / mailadress på bloggen utan framgång. Vi är nämligen intresserade av ett samarbete med dig på din blogg! Maila gärna mig! Nathalie@rabble.se
    Mvh, Nathalie på Rabble

    SvaraRadera
  11. Alltså åh. Känner igen mig så himla mycket. Så himla, himla mycket. Jag kom hem efter en tjejweekend till London. Han hade en vecka innan sagt att han "blev kär i mig på nytt varje dag". Några dagar innan sagt "jag älskar dig". Natten innan kallat mig älskling och "min fina". Så tog det slut bara sådär, en jävla tisdagkväll. Känner igen allt. Det var den 25 oktober. Och nu mår jag så mycket bättre än jag trodde. Hoppas du också gör det. Nu finns det plats för bättre och finare saker.

    Så vackert ändå, att vi är så många som råkar ut för uppbrott mest hela tiden, men likväl reser vi oss och är coolare än någonsin. Det är alltid den dumpade som kommer ut lite bättre och självständigare, tänker jag. Och systerskapet slår killarna med hästlängder. Och dagen man kan tänka att man är över det, den är fan bättre än alla gånger han sa att man var fin.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nä, men fy fan. Hur kan de göra så, bara sådär, killjävlarna? Men du, vad glad jag blir av att läsa att du redan mår så mycket bättre, och vet du vad? Det gör jag med! För en månad sedan var jag SÅ ledsen och det kändes som att det aldrig skulle gå över, men konstigt nog gick det över snabbare än någonsin. Som du skriver, nu finns det plats för bättre och finare saker. Tänker också som du, att det är vi, vi som blir dumpade, som reser oss starkare och tryggare i oss själva till slut. Heja oss och systerskapet! Tack för dina fina rader!

      Radera
  12. Du är otroligt duktig på att skriva och förmedla den sanna känslan! Du värkar vara en otroligt smart och söt tjej! Hoppas du kommer över denhär killer snart, vilken skitstövel! Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh men tack vad fint. Och det bästa är att jag är helt över honom!

      Radera
    2. Toppen! :)

      Du borde värkligen skriva en bok, ditt sätt att förmedla känslor är otrolig (och jag brukar inte läsa längre texter men här fastna jag totalt haha

      Radera