lördag 15 oktober 2016

När livet rasar och hjärtat trasas sönder till slamsor

Jag berättar om honom för mina praktikkollegor, vad han gör och vad han jobbar med. Hur duktig han är, hur stolt jag är. Jag berättar hur länge vi har varit tillsammans och om hur vi brukar fira jul, att gå på Liseberg har blivit vår lilla tradition. Jag säger att jag är orolig när jag inte har hört ifrån honom på ett dygn när han åkte till Brasilien förra veckan och att Äntligen kommer han hem den dagen han kom hem. Jag lägger mig tidigt på kvällarna, hoppas på att ha fått ett meddelande från honom när jag vaknar, han är fem timmar efter där. Jag läser hans ord med nyfikenhet, han berättar om Brasilien och skriver 

Jag älskar dig
Jag saknar dig
Vi ses snart, yay!
Puss puss
Godnatt min skatt

Jag svarar honom att det känns romantiskt att skriva långa meddelanden till varandra och vet du att det är 9894 km mellan oss nu? Jag städar, sätter upp tavlor, bäddar i rena lakan och tvättar hans kläder medan han är borta. Vill att det ska vara fint när han kommer hem igen.

Men under tiden som jag gör allt det rinner hans känslor för mig ur honom. Bort och iväg till någon stans ingen vet. Under tiden som han skriver om och om igen Jag älskar dig kysser han någon annans läppar, låter sitt hjärta slå extra slag för en annan människa, ser på någon annans kropp och in i någon annans ögon. Under tiden kysser han en annan tjej, någon som hans känslor har sugit sig tag i, en jävla kollega, kanske framför andra, kanske i en vrå, i en bar eller kanske ligger de i någon säng på ett hotell 9894 km ifrån mig och låter det största sveket ta form. 

Jag hör nyckeln i dörren och springer till hallen. Han ger mig en kram, säger att min resväska tyvärr har gått sönder. Berättar om resan och gulliga djur och jag berättar om min vecka här hemma. Sen slår bomben ned. Inbäddad i lögner gör han slut med mig. Mitt hjärta hänger utanför min kropp, slår mot min bröstkorg, det måste höras hur det bankar. Det är som att någon klipper av mina fötter och stora smärtsamma pölar rinner ur min kropp och jag staplar, får svindel, kan inte ta in vad han säger. Han lirkar av nyckeln från sin nyckelknippa och jag slänger alla hans kläder på golvet i hallen. 

Vad händer? Vem är han? Vad gör han?

Gråten väller ur mig som vattenfall. Hjärtat krampar, rösten spricker. Jag sover ingenting den natten. Vrider mig i plågor. Katterna tittar på mig med stora frågande ögon med klotrunda pupiller.

När han går ut genom dörren finns det inga spår kvar. Hände ens det här? Var vi ens tillsammans? Älskade han mig? När började jag ofrivilligt leva i denna lögn? 

Ögonlocken tjocka och lilablå. Får kväljningar när jag försöker äta. Jag åker hem till honom när jag har varit vaken i 32 timmar och hela min kropp skakar. Vi gråter, pratar, han ljuger, jag frågar, han ljuger, han säger förlåt. Han håller min hand i sin, trycker den mot bröstet. Jag ställer tusen frågor till honom och inuti mig. Får svar som svajar, upprivna, tvärsäkra, osäkra.

Sveket lägger sig som en hinna över mina revben, stänger in hjärtat, det blir trångt, slår så jävla hårt men kunde lika gärna bara ha stannat. Söker hans blick, men han viker av. Jag ser någon jag trodde att jag kände, men jag känner honom inte. Pendlar mellan att tycka synd om honom och hata honom. Han tar fram min 30-årspresent under sängen. Ett par kängor jag själv valt ut. Han skulle bara slå in dem, men skolådan ligger fortfarande i sin platspåse. Jag sliter av plasten när jag kommer hem, packar inte upp dem, lådan står på högkant i hallen och bränner. Göra slut-skorna, avskedsgåvan, den sista presenten. Något för sveda och värk.  

Tre år rycktes bort från mig på en sekund. Helt plötsligt var jag ingen att älska, ingen värd att kämpa för, ingen att ens kunna visa sista respekt eller hänsyn för. Plötsligt var jag ingen för honom och det gör så jävla satans in i helvete ont. Det enda han lämnade kvar var min trasiga resväska med lappen Brasilien-Göteborg om handtaget och bilden och filmen på Facebook på de två tillsammans, skrattande, bredvid varandra på deras fucking jävla resa till Brasilien. 






23 kommentarer:

  1. Så himla bra skrivet om hans svek mot dig och din förvirring över vad det var som hände! Din ledsamhet, ilska och att bli dumpad av den man älskar. Konstigt, man tror att man känner en person så stämmer ingenting helt plötsligt. Älskar dig❤️! Många kramar från mamma och pappa, vi hörs och ses snart! ����

    SvaraRadera
  2. Så himla bra skrivet om hans svek mot dig och din förvirring över vad det var som hände! Din ledsamhet, ilska och att bli dumpad av den man älskar. Konstigt, man tror att man känner en person så stämmer ingenting helt plötsligt. Älskar dig❤️! Många kramar från mamma och pappa, vi hörs och ses snart! ����

    SvaraRadera
  3. Vartenda ord i detta gick rakt in i mig och kändes i varenda cell. Herregud.
    <3

    Jag har egentligen inget bra att säga, inget recept på hur en gör som bäst, men jag tänker att du längre fram när det känns ok borde snöra på dig de där jäkla kängorna och stampa runt på gatorna som bara den. Trampa på det sista som gör ont efter honom.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för dina snälla ord. Ja nån dag kanske jag kan ta på de där skorna och ta starka steg igen, stampa på det sista onda, men just nu kan jag inte ens stå.

      Radera
  4. "Vartenda ord i detta gick rakt in i mig och kändes i varenda cell. Herregud.
    <3"

    Vill kidnappa hela Ellens kommentar. EXAKT så.

    SvaraRadera
  5. Tror verkligen på karma i sådana här fall. Kanske är konstig jämförelse men vad fan. Min farfar var otrogen mot min farmor i flera år och lämnade henne sedan, men inte är det hon idag som sitter på ett vårdhem utan hon kan ta sina långa promenader varje dag.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, ja jag får väl försöka tänka så, att han kommer få ett jävla skitliv utan kärlek och sen ångra sig bittert.

      Radera
  6. Herregud så det bränner till i hela kroppen och mitt hjärta när jag läser det här. Känner så igen känslan då jag var med om liknande sak och då frågade dig om råd hur man kom över någon. I såna här stunder finns det egentligen inte mycket att säga, inte mycket som tröstar. Ta ett andetag i taget, tillåt dig vara ledsen och krama de där katterna du har som inneboende. Tänker på dig <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, tack för dina fina ord. Minns verkligen när du skrev till mig om ditt brustna hjärta. Du känns som min bloggkompis. <3

      Radera
  7. känner inte dig, men hittade hit via din kommentar på sandras blogg.
    kom egentligen bara hit för att lämna en stor kram. du skriver så rörande om något som gör så fruktansvärt ont. hoppas att du har möjlighet att omge dig med personer som får dig att må bra och göra sånt som får allt att kännas lite lättare, åtminstone för en liten stund. KRAM

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej, tack vad fint av dig. Försöker vara bland vänner, andas, pilla i mig nån knäckemacka här och där. Men fy fan vad svårt det är alltså när kroppen bara vill vända sig ut och in. Det gör så, så ont.
      Men tack igen för din omtanke. Kram

      Radera
  8. Jag var med om en liknande historia för 10 år sedan. Det tog en månad innan jag kunde äta normalt, två månader innan jag kunde fungera hyfsat normalt och ett halvår innan jag mådde bra igen. Det är för jäkligt under tiden, men det går. Man klarar det för att alternativet inte är något alternativ. Tips - försök överleva för stunden, och om det blir för outhärdligt, känn i hjärtat att det kommer komma en tid då han bara är ett minne, ett minne som inte gör ett dugg ont längre. Styrkekram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh vad hemskt för dig. Och det är också det som känns så tungt att jag vet att jag inte kommer fungera på så länge nu, att det kommer göra så ont, och att jag kommer se minnet av honom i andra, på vägarna jag går, på platserna jag befinner mig och allt som en gång var vi. Fy fan.

      Radera
    2. Du fixar det! Man gör det även om det inte känns så när det är som värst, och man går starkare ur det. Lovar. <3 Kram

      Radera
  9. Hej du,
    hittade också till dig genom Sandras blogg o kände bara att jag ville skriva några ord till dig.
    Alltså aj, det gör så ont. så jäkla ont. fattar knappt hur man lyckas andas ens en gång? tänker inte skriva till dig att det kommer gå över en dag och blabla för det vet du nog innerst inne att det kommer göra. men precis nu skiter ju du i det för du har förlorat den du tyckte så mycket om, som du levde med, som du litade på, som du förmodligen planerat att va med jämt o som du haft så fina stunder med. så bara gör han sådär, alltså jävla vidriga beteende. man orkar inte ens höra om att hans ursäkter för sådär gör man bara inte, så EGO o känslokallt! jag tycker du ska fortsätta att bara kanske skriva av dig vad du känner (typ här i bloggen), för det kan kännas bättre. få ut dig alltallt, skit fullständigt i hans känslor för det här handlar om dig nu.
    jag är 32 år o blev för 4 månader sen lämnad av min sambo efter 6 år ihop. allt bara känns så sorgligt, ledsamt, deppigt o allt det där. han hade inte träffat nån annan, han var bara inte kär längre å jag fattade ingenting. måste ha levt i en lögn eller nåt, kände mig så satans naiv efteråt. dessutom väldigt ensam, då jag hade flyttat ner till malmö från sthlm för att få leva o bo med honom. han hade familj o vänner här, jag hade plötsligt ingenting. hans familj var borta, hans vänner (våra gemensamma trodde ju jag) var borta, vår jättefina lägenhet skulle plötsligt säljas, HAN var borta. allt jag hade kvar var vår tid tillsammans o trasiga minnen. det som gör mig mest ledsen nu såhär några månader senare är att jag o oss inte var värda att satsa på, att han bara kunde slänga bort mig o våra 6 år ihop, allt som vi har gjort tillsammans som resor o saker som bara vi fattar o vår kärlek som jag trodde var så himla stark o fin.
    är så himla ledsen för din skull o för hur otroligt sviken du blivit. ville bara skriva det o dela med mig om vad jag hade varit med om. vet inte om det peppade dig mer än att du ska veta att du inte är ensam, du förtjänar absolut inte detta o försök äta/sova/göra saker som du gillar. för han är fan inte värd dig, punkt.
    ps ursäkta den långa romanen :)
    STOR kram till dig

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej,
      och tack för det du berättar. Jag vet inte heller hur man andas, alltså verkligen, hur gör man?! Ditt uppbrott måste också varit väldigt smärtsamt, det gör ju så ont när man inte alls är beredd. Mitt förra uppbrott låter väldigt likt ditt – bodde också i Malmö då och blev liksom av med allt – och att jag nu blivit lämnad igen, och dessutom bedragen, det gör så satans jävla ont, att liksom veta vilken tid jag har framför mig nu. Men som du skriver, det som nästan gör mig mest ledsen är att han gav upp oss och mig, att han inte gav mig någon chans och i hemlighet lät det gå till botten innan han vågade göra slut. Visst svajar förhållanden ibland men jag trodde också att vår kärlek var så mycket större och starkare än en jävla klyschig otrohetsaffär på en jobbresa! Alltså seriöst?! Riktigt ful är hon också! Men då kan de ju sitta där på sina jävla kontor och mögla ihop och bygga sin relation på lögner och otrohetsaffärer – för ja, hon bedrog tydligen också en person. Jävligt fin och trygg start.

      Oj, nu tog min ilska över lite här. Men ja, så är det.

      Hur mår du nu? Har det blivit lättare att andas? Jag hoppas det!

      Stor kram till dig med.

      Radera
    2. aah vad arg jag blir av att läsa! hoppas de är stolta o lyckliga över vad de har gjort, alltså usch. så jäkla ovärt OCH ovärdigt!!! tycker det är bra att du är arg också, så lätt att mest hamna i sorg o att man är superledsen. lite ilska är i nuläget aldrig fel!!
      hm, jag mår nog ok. men det där går lite upp å ner, igår var jag på ett yogapass o började gråta under avslappningen på slutet pga så mkt anspänningar som släppte o jag tänkte på allt som gått förlorat o inte alls blev som jag tänkt det. har också märkt att jag blivit lite bitter. bitter över att han tog min sommar, över att jag känner mig gammal plötsligt, å över att det känns som att jag aldrig mer kommer kunna lita på en kille igen (men det måste man ju, eller?). är arg över att han för alltid får mig att förknippa min favvis Håkan Hellström med vårt break up, då vi bara några dagar tidigare hade varit på konserten på ullevi å jag hade varit så sjukt lycklig den dagen, då allt var perfekt. känslorna finns tyvärr fortfarande kvar, det gör stundtals ont i bröstet MEN jag har accepterat att det är så här nu. han vill inte mer o det är full fart framåt som gäller. när jag väl kom till den insikten började det ändå kännas lättare. jag försökte mig på den här grejen med att bestämma ett datum också, och det var på datumet exakt tre månader efter han lämnade mig som vi hade frånträde på vår lägenhet. allt sånt där praktiskt grejs är ju så jobbigt att behöva genomlida också men efter det datumet behövde jag aldrig mer ha kontakt, vilket på nåt sätt lättade trycket över bröstet litegrann.
      min första tanke när det hände var att fly, hem till tryggheten å familjen å vännerna i sthlm. men när jag en vecka senare fick reda på att jag kommit in på den YH-utbildning som jag så gärna ville gå å som jag tagit tjänstledigt från mitt tråkiga jobb för, bestämde jag mig att detta får han fan inte förstöra heller. vägrar det. så jag stannade o ångrar det (nästan) inte alls, sthlm finns kvar men kommer nog inte kunna andas helt förrän jag flyttar dit igen :) är stolt över att jag började utbildningen, över att jag har så fina vänner som kommer hit o hänger med mig, stolt över att jag börjar gilla mitt eget sällskap. försöker aktivera mig så gott det går, typ fixat Tinder men känns mest som ett tidsfördriv (han skaffade alla sorters dejtappar EN vecka efter att han dumpat mig, hur ont gjorde inte det?). nya män är typ fortfarande det sista jag är intresserad av men så fungerar jag. vill mest bara vara ifred å hänga med mina vänner. orkar inte ha bråttom, försök att tänka så du med om du kan. ha inte bråttom med något, gör bara det du vill o känner för. det har ingen annan med att göra!
      åh, jag kan typ skriva kilometervis med hur jag känner o vad jag gått/går igenom. som du kanske märker :)
      hoppas du har möjlighet att omringa dig med fina människor som bryr sig om dig för den fina människa som du är. och jag brukar tänka på två låt-titlar som är lite peppande, den första sa min pappa till mig när han fick veta vad som hänt:
      "finns det en så finns det flera"
      "man måste dö några gånger innan man kan leva"
      kram igen!

      Radera
  10. Åh, Emelie, hjärtat går i bitar.. Fy fan alltså.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja exakt så. Hjärtat i bitar och fy fan. Kan inte fatta att det har hänt.
      Tack för din omtanke.

      Radera
  11. Precis samma ska har hänt mig. Han åkte till Tyskland en månad med sitt band och när han kom hem hade han träffat en annan. Jag vet precis hur du känner dig. Det var 1.5 år sen nu och jag lovar att det kommer att kännas bättre även om det inte känns så just nu. Men idag mår jag ganska bra ändå. Det stinger till när jag kommer att tänka på det och jag har nog svårare att lita på folk, men överlag så mår jag bra. Tills dess är det bara att ta en dag i taget, jag vet att det känns som man vill dö typ men jag lovar att det kommer inte alltid att kännas så. Stor kram <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fy fan, vilken röv! Min kille var borta EN VECKA men kunde ändå inte stå emot frestelsen, och med sin helt friska, normala, nyktra hjärna tog han beslutet att bedra mig. Hur svag får man vara?!

      Det gläder mig i alla fall att du mår ganska bra nu, men det är klart att det ligger där som ett sår och skaver ibland. Usch. Jag måste komma ihåg, det kommer bli bra, det KOMMER bli bra igen...

      Tack för att du skrev. Kram

      Radera
    2. Men fy, alltså en vecka kan man väl hålla sig. Om han nu insåg det där och då så kan man ju ändå inte AGERA på sina känslor förrän man faktiskt har gjort slut, det är det rövigaste faktiskt. Riktigt respektlöst. Det känns bättre när man når fasen där man är mer arg än ledsen, den dagen kommer också! Men tillåt dig att sörja och vara ledsen så länge du behöver och älta hur mycket du vill!

      Radera