måndag 28 augusti 2017

Idag är dan då sommaren står o väger, undrar vart den ska ta vägen, om den redan ska ge upp för höst

Okej, det går väl snart inte att undvika, sommaren lider mot sitt slut. Jag blir så stressad av folk som ska börja hetsa fram hösten in i knappt halva augusti. Alla klagar åtta månader om året att vintern är så lång och sommaren för kort men sen vill de ändå att höstterminen ska dra igång för att "det är så härligt med en nystart och att komma in i rutiner igen"? Jag fattar ingenting. Men visst, nu händer det väl antar jag. Morgnarna är kallare, kvällarna mörkare och barnskriken ljuder från stadens skolgårdar. Jag tycker inte om det ljudet (nej, jag vet, det är väl kanske inte ens skrik, utan kanske bara ljud och skratt av barn, sådant man borde tycka om, men ändå, jag gör det inte). 

Jag tycker om hösten, det är inte det. Det är bara just den här övergången från sommaren, att den tar slut, att man vet att det är så långt kvar till nästa gång. Det kommer vara mörkt så länge, och kallt och fult. Jag blir vemodig, så fruktansvärt vemodig. Det var det liksom. Man laddar och taggar och vips så är det förbi. Och den här sommaren som aldrig blev riktigt varm dessutom, hela tiden blåste det genom kläderna.

Det är samma visa varje år, och precis vid den här tiden så lyssnar jag på den HÄR låten om och om igen, den är alltid slutet på min sommar. 

Men, det ska faktiskt tilläggas att jag ändå ser fram emot den här hösten. För att den här hösten kommer han jag är kär i att vara så mycket närmre. Alldeles precis hos mig faktist, för han har nämligen flyttat in! Om än bara temporärt. Det är inte en optimal lösning med tanke på att jag bor i en liten etta som har absolut noll plats över till mer prylar och kläder, men det får funka för en stund i alla fall, och det känns väldigt mysigt. Att dela hösten med någon. Allt det där mörka och kalla blir så mycket ljusare och varmare då. Det kommer bli fint.

I min kamera finns det dock inga höstbilder ännu, utan bara några solnedgångar från Gotland som halkat efter. Det här är från en kväll som var helt magisk. Ett hällregn hade dundrat ned från skyn och efteråt förvandlades himlen så sakteliga till ett färgskådespel utan dess like. Jag kastade kameran över axel och skyndade ut för att hinna fånga lite grann av det innan det var för sent. Regnet droppade fortfarande, molnen skenade fram, solen gjorde ett sista kraftryck och dubbla regnbågar sträckte sig över hustak och trädtoppar. Det var kanske det vackraste ljuset jag någonsin sett. Svårt att fånga såklart. På bild ser det väl ut som många andra solnedgångar, sådär oranget och färgsprakande. Men i verkligheten, mina vänner, var det spektakulärt! Hela ljuset var alldeles lila/orange/rosa/gult åt alla håll, mot husväggarna, på taken, i växterna, på stenarna. Det var årets himlaskådespel. Punkt.










måndag 14 augusti 2017

När solen sjönk ner över Gnisvärd

Nu är jag tillbaka i Göteborg igen efter fyra härliga veckor på Gotland. Eller, just nu är jag faktiskt i Varberg, men i alla fall. Har varit på Way out west och hänger här några dagar nu innan jag börjar jobba igen. En av de sista dagarna i juli var jag fortfarande på ön dock och vinden blåste friskt. Vi hade varit på stranden och blev sedan medbjudna på grillkväll hos min bror och hans familj i stugan. 


Här i Gnisvärd ligger alltså stugan.



Där är sommaridyllen deluxe

Ethel spelade Mastermind med mamma. 

Frank låg och jollrade bredvid. Fast mest stoppade han in hela sin napp i munnen.

Spelarna och kvällsljuset.

Full koncentration.



Det var kallt och jag och Ethel låg framför brasan och värmde oss när hon hade spelat klart och middagen var uppäten.

Sen gick vi ut och kollade på solnedgången.

Den var fin.

Det här lilla charmtrollet frös för det blåste fortfarande som sjutton.

Då är det skönt att få komma upp i pappas famn minsann.
Vackert var det.

❤️




Man måste dokumentera när himlen är spektakulär. Men sen var det för kallt och vi åkte hem och snipp snapp slut så var denna solnedgångskväll slut.



tisdag 1 augusti 2017

Som ett stormande hav rusar mitt hjärta varje dag nu, vågorna överrumplar mig om och om igen.

För en vecka sedan åkte jag på utflykt med Per och Philip, och här följer ca. en miljon bilder från den turen med ca. 90% bilder på hav. Det kanske inte är så kul för er, men där och då, då var havet allt. Varenda stänkande droppe, varje svallande våg. Som ett rus genom hela min kropp såg jag på de där vågorna, på det där stormande havet – som hypnotiserad, fascinerad – och mina känslor stormande med det – bubblade, rusade, saknade, längtade och kände, kände naturen och kärleken i mina ådror. Jag lovar, jag har ansträngt mig för att sålla ut, ändå följer här en bildkavalkad. Men det var ganska så himla vackert faktiskt.

Vi åkte till Östergarn och gick upp på Grogarnsberget.
I höjd med kyrkan ungefär.

Åkte vidare till nästa anhalt på samma berg men närmare havet.

Nu var vår utsikt denna.

Växtlighet på karg mark, det är vackert.

Per och Philip spejade.

Dessa vajade i vinden som små fjädrar.



Vår tur fortsatte med bil längs havet.

Och jag hängde ut med kameran genom bilrutan.

Ville fånga allt, spara till hösten, till vintern och kalla dagar.


Det var dags för lunch och vi stannade vid Hamnkrogen i Herrvik.

Killarna åt lax och potatis.

Jag åt detta. Visst, det var gott, men alltså, 169 spänn för några rotfrukter, två minibitar ost och mandel? Jag vet inte. Fin tallrik dock.




Sen hände detta, vi åkte till Kuppen.


Ett ställe alldeles nära, men som jag har missat under hela mitt 30-åriga liv?!

Det är en udde öster om Herrvik och här slog vågorna in över klinthällarna.



Det var så mäktigt!



Utanför ligger Östergarnsholm. Har aldrig varit där men där ska det tydligen vara väldigt fint med grottor och grejer (!). Bildgoogla så får ni se!

Det såg liksom så märkligt ut när vågorna rullade in och sögs tillbaka mot stenkanten.

Som omväxling: blommor.


Tillbaka till hav. Alltså det här! Det var så satans vackert! Så osvenskt, som en kust någon helt annan stans med klippor och stora stenblock.

För att förstå storleken.

Fångade mitt i någon slags bakåtlutad fotoposition.


Här någon stans nådde jag väl den där hypnosens klimax ungefär. Vinden, vågorna, kraften, utsikten, sommaren, livet.




Och de gotländska grusvägarna som gör skorna vita.

Sen lämnade vi kusten och Östergarnslandet för att åka hit, till Ardrebo.


Vi var kaffesugna.

Och sötsugna.

Slog oss ned i denna gemytliga lilla salong.

Slog även till på de största bakverken och en varsin kanna droppkaffe. Fint ska´re va!


Gott var det. Älskar för övrigt det blandade porslinet. 
Och det var det hela. Hoppas att ni inte tröttnade. Jag tröttnar aldrig på hav. Alltså aldrig. Inte fika heller eller naturen över lag bara.