tisdag 1 augusti 2017

Som ett stormande hav rusar mitt hjärta varje dag nu, vågorna överrumplar mig om och om igen.

För en vecka sedan åkte jag på utflykt med Per och Philip, och här följer ca. en miljon bilder från den turen med ca. 90% bilder på hav. Det kanske inte är så kul för er, men där och då, då var havet allt. Varenda stänkande droppe, varje svallande våg. Som ett rus genom hela min kropp såg jag på de där vågorna, på det där stormande havet – som hypnotiserad, fascinerad – och mina känslor stormande med det – bubblade, rusade, saknade, längtade och kände, kände naturen och kärleken i mina ådror. Jag lovar, jag har ansträngt mig för att sålla ut, ändå följer här en bildkavalkad. Men det var ganska så himla vackert faktiskt.

Vi åkte till Östergarn och gick upp på Grogarnsberget.
I höjd med kyrkan ungefär.

Åkte vidare till nästa anhalt på samma berg men närmare havet.

Nu var vår utsikt denna.

Växtlighet på karg mark, det är vackert.

Per och Philip spejade.

Dessa vajade i vinden som små fjädrar.



Vår tur fortsatte med bil längs havet.

Och jag hängde ut med kameran genom bilrutan.

Ville fånga allt, spara till hösten, till vintern och kalla dagar.


Det var dags för lunch och vi stannade vid Hamnkrogen i Herrvik.

Killarna åt lax och potatis.

Jag åt detta. Visst, det var gott, men alltså, 169 spänn för några rotfrukter, två minibitar ost och mandel? Jag vet inte. Fin tallrik dock.




Sen hände detta, vi åkte till Kuppen.


Ett ställe alldeles nära, men som jag har missat under hela mitt 30-åriga liv?!

Det är en udde öster om Herrvik och här slog vågorna in över klinthällarna.



Det var så mäktigt!



Utanför ligger Östergarnsholm. Har aldrig varit där men där ska det tydligen vara väldigt fint med grottor och grejer (!). Bildgoogla så får ni se!

Det såg liksom så märkligt ut när vågorna rullade in och sögs tillbaka mot stenkanten.

Som omväxling: blommor.


Tillbaka till hav. Alltså det här! Det var så satans vackert! Så osvenskt, som en kust någon helt annan stans med klippor och stora stenblock.

För att förstå storleken.

Fångade mitt i någon slags bakåtlutad fotoposition.


Här någon stans nådde jag väl den där hypnosens klimax ungefär. Vinden, vågorna, kraften, utsikten, sommaren, livet.




Och de gotländska grusvägarna som gör skorna vita.

Sen lämnade vi kusten och Östergarnslandet för att åka hit, till Ardrebo.


Vi var kaffesugna.

Och sötsugna.

Slog oss ned i denna gemytliga lilla salong.

Slog även till på de största bakverken och en varsin kanna droppkaffe. Fint ska´re va!


Gott var det. Älskar för övrigt det blandade porslinet. 
Och det var det hela. Hoppas att ni inte tröttnade. Jag tröttnar aldrig på hav. Alltså aldrig. Inte fika heller eller naturen över lag bara.





1 kommentar:

  1. Så fantastiskt vackert i Östergarnslandet. Måste åka till Ardrebo och fika någon gång, så mysigt och trevligt ser det ut.

    SvaraRadera